Lillan och hennes Ankare blev osams igår kväll.
Bakgrunden var att Lillan tyckte att det var mycket hög tid för att köpa pizza. Eftersom jag har feber och varit sängliggande och det enda jag hade hemma att laga till var köttgryta, så gick jag med på det. Lillan fick 200 kr av mig och därefter for hon och Ankaret iväg för att köpa dessa pizzor.
Hon kom hem ensam med två pizzor och jag frågade så klart varför inte Ankaret var med.
Tydligen är det så att hemma hos Ankaret så äter de väldigt ofta köpmat. När Lillan är där så är det Ankarets pappa som betalar maten åt henne och Ankaret. När de inte äter köpmat så är det väldigt enkel mat som gäller, typ makaroner och köpta köttbullar och ketchup. Lillan lagar ganska ofta mat när hon väl är där, kanske beroende på att varken Ankaret, hans bröder eller hans enda förälder (pappan) kommer till skott med det eftersom ingen av dem tycker om att laga mat där.
Nu tyckte Ankaret att det var en självklarhet att jag skulle betala hans pizza och eftersom jag inte skickat med pengar till det, så skulle åtminstone Lillan göra det. Hon sa nej med hänvisning till att han har mycket mer i lön än vad hon har och därmed var tjafset igång.
Detta gjorde att jag började fundera. Hur mycket ska jag egentligen bjuda honom?
Ankaret bor i princip på heltid hos oss. Det är snudd bara på när jag är bortrest som Lillan bor hos honom och hans familj. Vi äter betydligt mer ”kvalificerad” mat än makaroner och köpta köttbullar och Ankaret får alltid äta med oss. Vid några tillfällen, ja faktiskt de flesta tror jag, så har jag bjudit honom på köpmat. Han har som sagt en egen inkomst. Tidigare har han arbetat men nu stämplar han så den har förvisso minskat men överstiger ändå det Lillan får in på sitt extrajobb vid sidan av studierna. Eftersom han bor här så pass mycket så får han hjälpa till på vår städdag men det är ganska ofta som han har träning då så han slipper oftast undan. Han hatar verkligen att diska så oftast lyckas han smita undan från det. Han hjälper till när man ber honom, särskilt när det gäller praktiska grejor men mer ofrivilligt och betydligt mer maskande när det gäller hushållsgöromål. Han har bil och körkort och Lillan åker väldigt ofta med honom utan att behöva betala bensin. Han kör henne gärna till och från skolan.
Ankaret är en otroligt fin kille som förlorade sin mamma på grund av sjukdom när han var i 15-årsåldern. Det märks så väl att han söker sig till mig och på sistone har han vid några tillfällen, t ex när han varit extra glad och velat visa mig nåt, så har han (av misstag?) kallat mig för mamma. Han är ganska så osäker innerst inne, han har en mycket låg självkänsla och har tidigare haft depressioner men på sistone har han vuxit till sig och mått riktigt bra. Han och Lillan är verkligen bra för varandra, de stöttar varandra och blir stärkta av varandra.
Jag har inget emot att bjuda honom på mat och sånt här hemma. Det har jag gjort med alla barnens kompisar och pojkvänner och är en självklarhet för mig. Men köpmat? Där är det svårare, särskilt när de som i Ankarets fall har egen inkomst. Väljer mina barn köpmat före hemlagad mat, att de t ex äter ute på stan med kompisarna, så får de betala själva. Men som i går kväll, när det blev köpmat istället för hemlagad mat, då brukar jag oftast bjuda dem. Skulle jag ha bjudit honom också?
Arkiverat under: Aftonbladetblogg, Bråk, Ekonomi, Familjeliv, gab, Mat och sånt, Självanalys | 7 Kommentarer »
