Nästan hemma vid dörren fick jag telefonsamtalet jag vänat på.
- Mamma, vi vill ha semlor. Kan inte du vara snäll och åka och köpa det? Och två bananer!
Som den ömma moder jag ändå är, så gjorde jag som de bad mig om. Dock något förvånat eftersom ingen av dem äter semlor. Det är antagligen något kvinnligt logiskt som gör att de vill ha semlor, tänkte jag och vände på bilen och for till Mögliga Butiken som mot alla odds fått 5 av 5 möjliga poäng för sina semlor.
Kön var lång för att få köra in på parkeringen. Efter att ha snott en parkeringsplats mitt framför ögonen på en 7-sitsig buss så haltade jag in på butiken. Det första jag såg var ett berg av illgröna stenhårda bananer och två påsar halvruttna ekologiska bananpåsar.
Suck. Det vara bara att fetglömma bananerna. Istället letade jag mig mot brödavdelningen där semlorna borde hålla hus. Fast jag behövde inte leta länge. Det var bara att följa kön. Den cirkus 40 personer långa kön. Den cirkus 40 personer långa stillastående kön.
Efter en halvtimme kom jag fram till de purfärska semlorna. De låg där, frestande, goda, med massor av grädde och florsocker och med runt lock – precis så som jag vill ha dem. Jag greppade en kartong om två semlor, letade reda på en förpackning dammsugare som jag vet ersätter semlor alldeles utmärkt för åtminstone en av mina arvingar, och gick mot kassorna.
Nästa kö ringlade lång, men inte lika lång. Den här gången tog det mig bara ca 10 min att komma fram till kassan. Jag lade upp semlorna och dammsugarna på bandet och fick priset presenterat för mig. Jag grävde i min handväska, hittade örlurarna till ajfånen som varit borta i nån vecka, gamla kvitton och diverse skräp. Men ingen plånbok. Shit!, den ligger kvar på jobbet.
Lätt generad fick jag tala om att jag inte skulle ha grejorna och med många blickar i nacken så dryp jag av skam bort mot bilen. Kön var lika lång ut från parkeringen som in.
Och väl hemma fick jag pisk – inga semlor?! Nä, men ni kan få en tummetott.
Postat i: Aftonbladetblogg, Familjeliv, gab
